Intervju med Christian Waldmann, Professor i svenska språket, Linnéuniversitetet. Legitimerad gymnasielärare.
Du var på EARLI-konferensen i augusti — hur var det? Finns det något du tog med dig därifrån som kändes extra spännande eller viktigt?
– EARLI är en bra konferens om man är intresserad av läs- och skrivutveckling/-undervisning. Även om EARLI är öppen för lärande och undervisning i alla skolämnen så är det väldigt många läs- och skrivforskare som kommer till den konferensen. Det är ett bra tillfälle att få en inblick i vilket typ av forskning som pågår runt om i världen.
Denna EARLI-konferens var lite speciell för oss som håller på att arbeta med normeringarna av Dysmate-testerna i Sverige och Tyskland. Det var första gången som vi haft möjlighet att analysera data som vi samlat in, så det var extra kul för oss att träffas i Graz och lyssna på varandras forskning.
Du presenterade en poster om er studie om språk-, läs- och skrivförmåga hos föräldrar till ungdomar med och utan dyslexi. Kan du berätta lite kort om vad studien handlade om och vad ni såg?
– Studien undersökte hur föräldrar till högstadieungdomar med respektive utan dyslexi värderar sina språk-, läs- och skrivfärdigheter. I samband med att ungdomarna deltog i normeringen av Dysmate-testerna fick deras föräldrar också fylla i en enkät med frågor om sitt eget deltagande i utredningar av språk-, läs- och skrivförmåga, förekomsten av diagnoser (dyslexi eller DLD) i familj och släkt, upplevda svårigheter inom språk, läsande och skrivande samt självuppskattade språk-, läs- och skrivfärdigheter. Vi analyserade särskilt om det fanns några skillnader mellan föräldrar till ungdomar utan dyslexi och föräldrar till ungdomar med dyslexi. Resultaten visade att nästan hälften av ungdomarna med dyslexi hade en nära släkting med dyslexi, medan endast en fjärdedel av ungdomarna utan dyslexi hade det. Föräldrar till ungdomar med dyslexi rapporterade också betydligt större svårigheter med att läsa ord korrekt, att läsa längre text, att komma ihåg det de läst och att stava än föräldrar till ungdomar utan dyslexi. Däremot fanns det inga skillnader mellan de två föräldragrupperna vad gäller färdigheter i att uttrycka sina tankar i skrift. Föräldrar till ungdomar med dyslexi värderade sina läs- och skrivfärdigheter betydligt lägre än föräldrar till ungdomar utan dyslexi. Däremot fanns det inga skillnader mellan de båda föräldragrupperna vad gäller värderingen av muntliga språkfärdigheter.
Vad gjorde att ni ville titta på föräldrars språk- och läsförmåga i relation till ungdomars dyslexi – varför är det en intressant ingång?
– Vi vet att dyslexi har en ärftlig komponent och att barn med en familjehistorik av dyslexi löper en högre risk att själva utveckla läs- och skrivsvårigheter. Enligt studier är det 45 % av barnen med familjerisk som själva får dyslexi, medan motsvarande siffra för barn utan familjerisk är ca 12 %. Ofta definieras familjerisk som att minst en förälder eller ett syskon till barnet har dyslexi. Vi ville gräva lite djupare i vad som kan utgöra familjerisk och även undersöka aspekter såsom föräldrarnas deltagande i språk-, läs- och skrivutredningar, upplevda språk-, läs- och skrivsvårigheter och uppskattade språk-, läs- och skrivfärdigheter.
Finns det något i resultaten som överraskade dig eller som du tycker fångade din uppmärksamhet lite extra?
– Jag vet inte om något överraskade mig. Mycket forskning om familjerisk för dyslexi har gjorts på yngre skolbarn. Vi fann att föräldrar till högstadieungdomar med dyslexi rapporterade en betydligt större förekomst av svårigheter typiska för dyslexi (t.ex. läsa ord och stava) och värderade sina läs- och skrivfärdigheter betydligt lägre än föräldrar till ungdomar utan dyslexi. Däremot såg vi inga skillnader mellan föräldragrupperna vad gäller aspekter som inte är direkt kopplade till dyslexi, såsom förmåga att uttrycka sina tankar i skrift eller muntliga språkfärdigheter. Även om dessa resultat kanske inte överraskade oss så var det intressant att vi såg så tydliga mönster för äldre skolelever. Det visar ändå att skillnader kopplade till familjerisk består upp i skolåren.
Studiens resultat gjorde också att vi började fundera på hur högstadieungdomarnas prestationer på de olika testerna i Dysmates dyslexitester påverkas av förekomsten av familjerisk och diagnosen dyslexi. Särskilt intresserade är vi av den grupp ungdomar som har familjerisk för dyslexi men som själva inte har dyslexi. Frågan är om vi på något sätt kan se att familjerisk påverkar ungdomarnas prestationer trots att de själva inte har diagnosen dyslexi. Det är en studie som vi håller på med just nu.
Många skolor jobbar med screeningverktyg som Dysmate för att identifiera läs- och skrivsvårigheter. Hur tänker du kring sådana verktyg utifrån det ni fann i er forskning?
– Det är så klart viktigt att få information om barns och ungdomars prestationer på olika tester när man gör en dyslexiutredning. Det är oumbärligt. Men utifrån det vi såg – dvs. att föräldrar till ungdomar med dyslexi rapporterar mer svårigheter och lägre läs- och skrivförmåga – är det ändå tydligt att familjehistorik också är en central aspekt att beakta när man utreder barn och ungdomar för dyslexi. Därför borde det också vara naturligt att inkludera uppgifter om familjerisk i varje utredning.
